Om mig

Jag är född och uppvuxen i en dalgång i Schweiz, bland höga berg, gröna ängar, blå sjöar och ännu blåare himmel. Jag hade turen att växa upp bland starka kvinnor, mormor, mamma och hennes systrar. “Ta ingen skit, säg vad du tycker även om det inte passar alla och var alltid dig själv.” De är nog de klokaste råden jag någonsin har fått och jag hoppas att jag lever upp till dem.

Att påstå att jag alltid har skrivit vore en lögn men jag har alltid varit omgiven av berättelser. I dalen finns sägner om tomtar som hjälper till på gårdarna, om en lindorm som härjar i ravinen inte långt från mammas hus, om häxor och en huvudlös riddare som ska ses rida genom natten med huvudet under armen. De bästa historierna berättade alltid min morfar. (Fiskarna han fångade var alltid minst två meter långa och blev längre ju oftare han berättade om dem.) Det är på grund av honom som jag har valt att använda min mammas flicknamn Glatthard som mitt författarnamn.

Sista året på gymnasiet träffade jag min nuvarande sambo. Det dröjde inte länge tills jag hälsade på honom i Uppsala. Jag råkade visst fastna där. De uppländska slätterna är en krass konstrast till alperna men de har sin charm, de också. Kungshögarna i Gamla Uppsala blev snart en favoritplats och de uppländska skogarna, kusliga som de bitvis må vara, har många historier att berätta. Man behöver dock ta sig tid att lyssna efter dem.

I vår lilla lägenhet skrev jag mina första berättelser, på engelska, för det var språket som jag då var mest bekväm med. Vad jag skrev? Oi oi, törs jag berätta det? Jo, det var Harry Potter fanfiction. Nej, jag tänker inte berätta på vilka arkiv de finns.

Vi flyttade till Morgongåva 2010. Villa, Volvo, ingen vovve. Det var här jag började skriva på min första egna berättelse, även den på engelska. Ambers in the Water blev 24000 ord lång. (Gulligt!) Jag vann andra priset på en short story tävling med den och ett tag var jag ganska nöjd. Sedan tänkte jag: “Va f*n, det måste väl gå att skriva på svenska också!” Det gick tydligen men det ligger många timmars blod, svett och tårar bakom mina svenska texter. Undrar hur många nattliga sms som har gått till mina vänner med frågan: “Kan man skriva så på svenska?” Tyskan och engelska lyser igenom i mina texter. Ibland är det mycket frustrerande men men det är även roligt. Att skriva på ett annat språk än sitt modersmål gör att man behöver fundera på orden lite extra. Det gör även att man kan utmana både språkregler och språket per se.

Jag har haft löjligt mycket tur när det gäller mina böcker. Jag lade ut några kapitel av Bärnstenar i vattnet på nätet där de lästes av en förläggare. Vi skrev kontrakt innan jag hade skrivit klart. (Helt sjukt!) När förlaget genomgick en omstrukturering stod jag och uppföljaren lite ensamma ett tag men vi hittade ett nytt hem hos Ebes förlag.